För några månader sedan satt en ung man mitt emot Vicente Del Real och delade med sig av en tung sanning. Han hade ett bra jobb, en fullbokad kalender och massor av kontakter i telefonen. Sedan sa han: ”Ingen känner mig på riktigt.”
Del Real, som driver en katolsk ideell organisation som utbildar unga latinamerikanska ledare i Chicago, skrev om samtalet i en krönika i juni. Hans argument var enkelt och värt att ta på allvar: vänskapskrisen är inte samma sak som ensamhetsepidemin. Ensamheten är symtomet. Sjukdomen är att vi har glömt hur man är vänner.
Datan ger honom rätt. I en japansk regeringsundersökning var personer utan någon att anförtro sig åt över 9 gånger så benägna att uppge ständig ensamhet som personer som hade någon. Att bo ensam gjorde det mindre än tre gånger så sannolikt.
Det visar skillnaden mellan att ha sociala kontakter och att ha nära vänner. En person kan känna många människor och ändå inte ha någon att anförtro sig åt om ett personligt problem.
Snabbt svar
Ensamhet följer relationernas kvalitet, inte deras antal. I en undersökning av 11 873 personer uppgav 23,4 % av dem som saknade någon att anförtro sig åt ständig ensamhet – mot 2,5 % av dem som hade någon. Att bo ensam höjde andelen betydligt mindre. Och bland ensamma äldre amerikaner är 52 % inte socialt isolerade alls.
Att sakna en förtrogen väger tyngre än att bo ensam – nio mot tre
De flesta tror att ensamboende är ett tecken på social isolering. Men det finns en skillnad mellan ensamhet och brist på vänner. Vissa som bor ensamma har starka relationer. Andra kan å sin sida känna sig isolerade trots att de bor med familj eller andra människor.
De tydligaste beläggen kommer från Japans lagstadgade nationella undersökning om ensamhet och isolering, som regeringskansliet (Cabinet Office) genomförde den 1 december 2025 med 11 873 svarande från 16 år och uppåt.
Tabell 1 — Vad som förutsäger ensamhet, i rangordning
| Omständighet | Ensam ”ofta eller alltid” | Gånger jämförelsegruppen |
| Ingen att småprata med | 25,0 % | 10,0× |
| Ingen att anförtro sig åt | 23,4 % | 9,4× |
| Äter sällan med någon | 17,3 % | 6,4× |
| Ogift | 9,0 % | 3,8× |
| Bor ensam | 9,8 % | 2,9× |
Källa: Japans regeringskansli (Cabinet Office), omgången 2025, n=11 873. Multiplarna är härledda ur de publicerade procentsatserna. Att sakna en förtrogen väger ungefär tre gånger så tungt som att bo ensam.
Att inte ha någon att anförtro sig åt är förknippat med en 9,4 gånger så hög uppgiven ensamhet (23,4 % mot 2,5 %) jämfört med dem som har någon. Att bo ensam, den omständighet som får mest uppmärksamhet, är förknippat med en skillnad på 2,9 gånger. En enda förtrogen väger alltså tre gånger tyngre än hela upplägget kring hur du bor.
Två reservationer hör hemma här. Undersökningen är en tvärsnittsstudie, så den kan inte fastställa riktningen. Ensamma människor kan förlora sina förtrogna, snarare än att förlusten av förtrogna gör dem ensamma, och sanningen är sannolikt både och. Dessutom gör ”förknippat med” verkligt arbete i de multiplarna: det är gradienter i en enkät, inte resultat av en intervention.
Samma ensamhetsmönster syns i USA i en studie som intervjuade 6 994 äldre amerikaner och publicerades i Aging & Mental Health. Den visade att 52 % av de ensamma inte var socialt isolerade alls. De hade kontakten – evenemangen, hälsningarna och den fullbokade kalendern – och kände sig ändå ensamma.
Det är vad ”ingen känner mig på riktigt” fångar, och det är den empiriska formen av argumentet Vicente Del Real för fram i krönikan. Problemet är inte frånvaron av människor, utan bristen på en relation där man kan bli känd på riktigt.
Vänskapsrecessionen i två siffror
Vänskapsrecessionen syns tydligast i två siffror: andelen amerikaner utan några nära vänner och andelen med tio eller fler. Båda förändrades kraftigt mellan 1990 och 2021. Daniel A. Cox rapport för Survey Center on American Life följer förändringen genom flera mått.
Tabell 2 — Vänskapsrecessionen mellan 1990 och 2021
| Vänskapsmått | Utgångsläge 1990 | Undersökning 2021 |
| Inga nära vänner (alla vuxna) | 3 % | 12 % |
| Tio eller fler nära vänner (alla vuxna) | 33 % | 13 % |
| Män med sex eller fler nära vänner | 55 % | 27 % |
| Män utan nära vänner | 3 % | 15 % |
| Kvinnor med sex eller fler nära vänner | 41 % | 24 % |
Källa: Survey Center on American Life, 2021, n=2 019. Utgångsläget 1990 är en telefonundersökning från Gallup – metodbytet noteras i rapportens fotnot 7.
1990 uppgav bara 3 % av de vuxna amerikanerna att de inte hade några nära vänner. År 2021 hade andelen stigit till 12 % – en förskjutning från ungefär 1 av 33 till 1 av 8 vuxna utan nära vänner.
I andra änden av skalan uppgav 33 % av de vuxna 1990 att de hade tio eller fler nära vänner. Men 31 år senare gjorde bara 13 % det. Stora vänskapskretsar minskade från ungefär 1 av 3 vuxna till ungefär 1 av 8.
Enkelt uttryckt är mönstret en klämma i båda ändar. Djupa vänskaper och stora kretsar blev ovanligare samtidigt.
Infografik 1: Så har vänskapskretsarna rasat
Siffran 12 % handlar alltså inte bara om att människor har färre namn i kontaktlistan, utan om en brist på nära förtrogna. Och fallet från 33 % till 13 % handlar inte heller om kontakt. År 2021 hade amerikanerna fler sätt att nå vänner och familj än 1990, inte färre. Det som minskade var bandets närhet, inte tillgången till kanalen.
Här är en viktig anmärkning. Siffrorna från 1990 kom från en telefonundersökning av Gallup med 1 226 vuxna. Siffrorna från 2021 kommer från en undersökning av Survey Center on American Life med 2 019 vuxna. De använde också olika metoder för att samla in svaren: 1990 års data samlades in per telefon, medan 2021 års data samlades in online. Siffrorna är därför två jämförbara uppskattningar snarare än ett helt sammanhängande mått på förändringen under de tre decennierna.
Männen förlorade mest – och snabbast
Män har sett en särskilt kraftig nedgång i nära vänskaper.
Andelen män med sex eller fler nära vänner sjönk från 55 % 1990 till 27 % 2021, och andelen utan några steg från 3 % till 15 %. Det är nästan en halvering i ena änden och en femdubbling i den andra. Ingen annan grupp i Survey Centers data rörde sig lika långt på båda måtten samtidigt.
Vad datan inte säger är varför. Förskjutningen är tydlig, orsaken är inte fastställd. En rimlig drivkraft (som föreslagits av forskare som studerar hur män bildar vänskaper, men som inte testats i den här undersökningen) är att mäns vänskaper tenderar att växa fram ur gemensamma aktiviteter snarare än ur att man öppnar sig. De kan börja på jobbet, genom idrott, hobbyer, kyrkan, skolan eller ett gemensamt projekt. Den regelbundna kontakten gör jobbet. Ingen av männen behöver anstränga sig medvetet för att hålla vänskapen vid liv, eftersom aktiviteten hela tiden för dem samman igen.
Men livet kan lätt komma emellan. En man byter jobb och slutar träffa sina gamla arbetskamrater. En annan blir upptagen med att uppfostra barn. Någon flyttar till en annan stad. En vän gifter sig och får mindre fritid. De regelbundna träffarna blir glesare, och vänskapen kan sakta blekna.
Det behöver inte ha varit något gräl eller någon brytning. Folk slutar helt enkelt ses lika ofta som förr.
En man kan alltså känna många människor men ha få han faktiskt kan prata med. Han kan ha arbetskamrater, grannar, släktingar, gamla klasskamrater och folk han träffar varje vecka, och ändå inte ha någon han känner sig bekväm att ringa när något är fel.
Det vi förlorade var vänner, inte familj – och det finns belägg
När det gäller vänskap är det verkliga problemet att ha människor nära sig. Vicente Del Reals huvudargument i hans essä om vänskapskrisen är enkelt. Det handlar inte om brist på vänner, utan om att vi har betydligt färre människor att vända oss till när livet blir svårt. General Social Survey (GSS) ger oss ett sätt att se förändringen i datan.
En studie av sociologerna Miller McPherson, Lynn Smith-Lovin och Matthew Brashears, publicerad i American Sociological Review, undersökte vilka amerikanerna vänder sig till när de behöver prata om viktiga saker. Förändringen var tydlig:
1985 hade amerikanerna i genomsnitt 2,94 personer som de kunde diskutera viktiga frågor med. År 2004 hade det sjunkit till 2,08, en minskning med ungefär en tredjedel.
Antalet förtrogna minskade både inom och utanför familjen, men nedgången var mycket större bland dem utanför familjen.
Andelen som bara pratade med familjen om viktiga saker steg från 57 % till ungefär 80 %.
Andelen som helt förlitade sig på sin make eller maka ökade från omkring 5 % till 9 %.
Vi förlorade inte bara några personer ur våra sociala kretsar, utan blev mer beroende av de få relationer som står oss närmast. Vänner, grannar, kolleger och andra utanför familjen blev mindre sannolika att ingå i den innersta kretsen.
Författarna beskrev ett socialt nätverk som blev mindre och tätare. I stället för att det känslomässiga stödet spreds över flera slags relationer föll allt mer av det på makar och nära familjemedlemmar.
Det kan lägga ett stort tryck på en enda person. En make eller maka kan vara din partner, din älskade och din medförälder, men att förvänta sig att en person ska stå för alla slags känslomässigt stöd lämnar mycket litet utrymme för det bredare nätverk som tidigare hjälpte till att bära den bördan.
Tidsanvändningsdata visar samma förändring från en annan vinkel. Mellan 2003 och 2020 minskade tiden som människor umgicks med vänner med ungefär 20 timmar i månaden. Tiden med andra sociala band minskade med ungefär 10 timmar, medan tiden med familj utanför hushållet minskade med bara 6,5 timmar.
Nedgången var inte jämnt fördelad över alla relationer. Tiden med vänner minskade dubbelt så mycket som tiden med andra sociala band och mer än tre gånger så mycket som tiden med familj utanför hushållet. Det är framför allt vänskapen som har fått sig en rejäl törn.
Se upp: statistiken som alla citerar gick inte att upprepa
Ett vanligt påstående är att en fjärdedel av amerikanerna inte har någon att prata med. Siffran har citerats i otaliga artiklar, böcker och vittnesmål inför kongressen. Källan är GSS-artikeln från 2006, som uppgav att andelen amerikaner utan någon förtrogen nästan hade tredubblats till omkring 25 % år 2004. En senare studie kunde inte upprepa resultaten.
År 2010 ledde Matthew Brashears, en av medförfattarna till den ursprungliga artikeln från 2006, en forskargrupp i ett liknande test. De använde samma metod och frågor för att pröva de tidigare resultaten på nytt. Men det de fann skilde sig avsevärt från de tidigare resultaten.
Infografik 2: Statistiken som alla citerar – men som inte gick att upprepa
Det genomsnittliga antalet förtrogna var 2,03 och oförändrat sedan studien från 2004
Bara 4 % av de svarande angav inga namn, inte 25 %
Av dessa 4 % sa 64 % att det berodde på att de helt enkelt inte hade några viktiga saker att diskutera, inte på att de saknade någon att prata med.
Efter den andra studien förklarade Brashears att nätverken inte hade krympt till noll. I stället klassade de flesta svarande en mindre del av sina nätverk som lämplig för ”viktiga” samtal. Det var frågans innebörd som hade ändrats, inte vänskaperna. Författarna flaggade alltså själva för risken och konstaterade att den ursprungliga studien kan ha överskattat antalet socialt isolerade.
Samtidigt undersökte andra sociologer, som Claude Fischer, GSS-trenderna från 1970 till 2010. Han drog slutsatsen att amerikanerna på lång sikt varken var mer eller mindre benägna att vara vänlösa. Han medgav dock att senare årskullar kunde skilja sig åt. American Friendship Project, publicerat i PLOS ONE 2024, noterar att nyligen publicerade uppskattningar anger andelen amerikaner utan vänner till mellan 8 % och 12 %, vilket är högre än i det nya testet ovan. Projektets egna undersökningar fann färre än 3 %.
Tabell 3 — Olika studier om amerikaner utan någon förtrogen
| Källa | Resultat om amerikaner utan förtrogen |
| McPherson m.fl., 2006 (GSS 2004) | ~25 %, nästan tredubblat sedan 1985 |
| Brashears nya test, 2010 | ~4 %, varav 64 % helt enkelt inte hade något att diskutera |
| Fischer, GSS 1970–2010 | Ingen långsiktig förändring i den totala vänlösheten |
| The American Friendship Project, 2024 | Hänvisar till publicerade uppskattningar på 8 % till 12 %; egna undersökningar fann under 3 % |
Vänskapens nedgång är väl belagd på annat håll. Just den här siffran är inte avgjord.
Vad blir då slutsatsen? Vänskapen har minskat i form av tid tillsammans, förlorade vardagliga mötesplatser och hur ofta man träffas. Men idén om total isolering får inget stöd av det senare testet. Uppskattningarna av vänlöshet varierar, men beläggen räcker inte för att behandla siffran 25 % som ett aktuellt faktum.
41 minuter om dagen, ned till 35
Hur mycket tid tillbringar människor med vänner? Enligt American Time Use Survey från amerikanska Bureau of Labor Statistics ägnade folk i genomsnitt ungefär 35 minuter om dagen åt att umgås 2025, ned från 41 minuter 2015. Och mer därtill: andelen som umgås en given dag sjönk från 38 % till 30 %.
Siffrorna mäter umgänge i allmänhet, inte specifikt tid med vänner. Ett tapp på sex minuter kanske inte betyder mycket under en dag, men det blir över 36 timmar på ett år. Det är tid som annars hade gått till att ösa ur sig, skratta tillsammans och föra de oplanerade samtal som bygger relationer.
Varför nedgången skedde kan tidsanvändningsdatan inte svara på. Undersökningen mäter vad människor gjorde, inte varför. Rimliga drivkrafter kan vara längre arbetstider, att fler har extrajobb och att vänner sprids över städer och tidszoner, men det är inte resultat från den här datan.
Mönstret spelar roll eftersom vänskap är beroende av frivillig, upprepad kontakt för att överleva. Det behöver inte vara en planerad utflykt eller ett planerat samtal. Tänk på saker som att ses över en kopp kaffe, prata några minuter eller höra av sig till en vän. När de stunderna försvinner bleknar också vänskapen. När livet blir hektiskt är den sociala tiden det första som ryker.
Varför vänskap i vuxen ålder är strukturellt svårare
Att skaffa vänner som vuxen och behålla dem är betydligt svårare. Sociologer påpekar dock att det inte beror på personligheten utan på vardagslivets arkitektur. Deras argument går tillbaka till en enkel iakttagelse. För att vänskaper ska kunna växa fram naturligt behövs oplanerade möten, närhet och gemensamma miljöer där man inte behöver spela en roll.
I skolan och på högskolan får man de ingredienserna automatiskt. Man sitter bredvid samma personer varje dag en hel termin. Alla klasskamrater kämpar sig igenom tentor tillsammans, går sida vid sida till lektionerna och hänger i studentkorridoren utan någon agenda. Vänskap uppstår som en bieffekt av schemat.
I vuxenlivet finns de här gemensamma stunderna inte längre. Vännerna sprids till olika stadsdelar, städer eller tidszoner. Det blir inga oplanerade möten, eftersom allt kräver planering. Dessutom måste man spela en roll. Arbetsplatser kräver professionalism och sociala medier kräver en tillrättalagd bild.
Förr fanns det platser där människor träffades utanför jobbet och hemmet för att prata och umgås avslappnat. Sociologen Ray Oldenburg kallade dem tredje platser. Tyvärr har även de försvunnit. Bostadsområdena blev mer bilcentrerade, föreningslivet minskade och medborgarorganisationerna tömdes inifrån. Därmed försvann alla de naturliga beröringspunkter där vänskaper uppstår.
Det är samma förlust som GSS-datan mätte från andra hållet. När McPherson, Smith-Lovin och Brashears fann att förtrogna utanför släkten försvann snabbare än de inom familjen, pekade de ut föreningar och grannskap som just de platser där förlusterna skedde. Det strukturella argumentet och enkätdatan beskriver samma förändring.
Gemenskap på nätet fyller inte tomrummet
Digitala miljöer lyfts fram som vänskapens nya gräns. Många söker sig till sociala medier, Reddit och Discord för att på några sekunder hitta andra med liknande intressen. Men American Psychiatric Associations Healthy Minds Poll visade något annat när den frågade amerikaner var de känner en stark tillhörighet. Så här blev resultatet:
Familjen: 65 %
Vänner: 53 %
Nätgemenskaper: 3 %
Räknas vänskaper på nätet, då? Ja. Men det är tydligt att familj och vänner inte kan ersättas av nätgemenskaper. Digitala miljöer kan hjälpa människor att träffa andra, hålla kontakten och hitta gemenskaper kring gemensamma intressen. Men enligt den här undersökningen var de betydligt mindre sannolika än familj och vänner att pekas ut som källa till en stark känsla av tillhörighet.
Klyftan mellan 53 % och 3 % är den att ta med sig. Vänskapsrecessionen fångas inte upp av internet. Ingenting särskilt fångar upp den, och det är därför den syns i ensamhetssiffrorna.
Vad datan säger faktiskt hjälper
Vänskapskrisen är strukturell. Förlusterna finns i föreningslivet, i grannskapen och i den vardagliga kontakt som förr skedde utan planering. Det betyder att hävstängerna också är strukturella, och datan är tydligare om vad som har gått fel än om vad som vänder utvecklingen.
Ett mönster sticker ut. I den japanska undersökningen sa 17,3 % av dem som sällan äter med någon att de kände sig ensamma ofta eller alltid. Bland dem som äter med andra nästan varje dag sa bara 2,7 % detsamma – en skillnad på 6,4 gånger. Det hamnar mellan de två siffrorna från tidigare: mindre än skillnaden för förtrogna (9,4×), större än för ensamboende (2,9×).
Det här visar inte att det minskar ensamheten att äta med andra. Undersökningen är en ögonblicksbild, inte ett experiment. Sambandet är verkligt, men riktningen är inte fastställd. Det tyder ändå på att enkel, vardaglig kontakt är ett av de ställen där vänskapsrecessionen syns tydligast.
Del Reals påstående om sårbarhet (att vi spelar roller i stället för att öppna oss, och att vänskap prövas i dalgången) är rimligt och stämmer med allt ovan. Det är också oprövat. Det finns forskning om självutlämnande och intimitet, men inga data som följer om amerikaner öppnar sig mindre för sina vänner än de brukade. Att peka ut den luckan är ingen svaghet. Det är skillnaden mellan vad beläggen visar och vad de bara antyder.
Vanliga frågor om vänskapsrecessionen
Hur många amerikaner saknar nära vänner?
Uppskattningarna ligger mellan 8 % och 12 % i olika studier. Den mest citerade siffran är 12 % år 2021, upp från 3 % år 1990. Den kommer från Survey Center on American Life. Rapporten noterar dock ett metodbyte mellan onlineenkät och telefonintervjuer.
Är vänskapsrecessionen verklig?
Det finns belägg för en betydande minskning av tiden med vänner. Vissa studier visar en förlust på ungefär 20 timmar i månaden mellan 2003 och 2020. Det exakta antalet vänner i absoluta tal är omstritt, och minst en framstående sociolog fann ingen förändring mellan 1970 och 2010.
Varför har män färre vänner?
Data visar att andelen män som uppger sex eller fler nära vänner sjönk från 55 % till 27 % mellan 1990 och 2021, medan andelen utan några steg från 3 % till 15 %. En möjlig förklaring är att det aktivitetsbaserade umgänget har försvunnit. När män byter arbetsplats och gemensamma intressen tenderar vänskaperna att blekna bort, och därmed blir de nära kompisarna färre.
Vad är skillnaden mellan ensamhet och att inte ha några vänner?
Gränsen mellan ensamhet och att inte ha några vänner är flytande. I grunden mäter ensamhet det subjektiva glappet mellan de relationer du har och dem du längtar efter. Du kan alltså ha vänner men sakna någon du står nära. Intressant nog är 52 % av ensamma äldre inte socialt isolerade.
Räknas vänskaper på nätet?
När amerikaner fick frågan var de känner en stark tillhörighet nämnde bara 3 % nätgemenskaper. Det var lägst, jämfört med 65 % för familjen och 53 % för vänner. Digitala miljöer erbjuder kontakt, men de ersätter inte närvaro på plats, i verkliga livet.
Hur mycket tid tillbringar människor med vänner?
Amerikanerna ägnade i genomsnitt 35 minuter om dagen åt att umgås 2025, ned från 41 minuter 2015. Det innebär att de umgås tre timmar mindre i månaden än tidigare. Studier visar också att bara 30 % umgås över huvud taget en given dag.
Redaktionell anmärkning: Om du har få eller inga nära vänner betyder det inte att det är något fel på dig. Förändringar i arbetslivet, i grannskapen och i föreningslivet har gjort vänskaper i vuxen ålder svårare att upprätthålla. Om ensamheten tynger dig, överväg att höra av dig till någon du litar på eller att söka stöd.