När ensamheten blir innehåll: ensamhetsinfluencerns framväxt

Stephen FonsecaStephen Fonseca (30 september 2026)
När ensamheten blir innehåll: ensamhetsinfluencerns framväxt

Säg att du har ungefär 1 000 följare i sociala medier. Du lägger upp en video om hur det är att inte ha några vänner. Du räknar nog med några medkännande kommentarer, ett och annat ”jag vet hur du har det”, och sedan scrollar folk vidare till nästa video.

Föreställ dig nu att videon ger dig tusen nya följare och 200 000 visningar, när den enda uppmärksamhet du är van vid är sms från mobiloperatören eller dina närmaste. Precis så gick det för den Torontobaserade kreatören Lana Isa, vars innehåll har blivit en del av en växande trend kring något som ensamhetsinfluencers tidigare försökte dölja: att vara ensam.

I dag vänder en del på steken och omfamnar ensamheten fullt ut. De lägger upp sin egen tid i ensamhet. I stället för att be om ursäkt för den tomma kalendern gör de den till själva innehållet.

Kort svar

Ensamhetsinfluencers är kreatörer som dokumenterar ett liv på egen hand (bio på egen hand, kvällar i ensamhet, dagböcker om att ”inte ha några vänner”) utan att framställa det som ett problem. Genren växte fram i slutet av 2025 och slog igenom brett i mitten av 2026. Dragningskraften vilar på en verklig trend: ensamheten bland 18- till 29-åringar ökade med 0,56 standardavvikelser mellan 1976 och 2019.

Genren, kreatörerna och hur snabbt det gick

Det bästa och enklaste sättet att förstå ensamhetsinfluencern är att först glömma ordet ”influencer”. De går inte nödvändigtvis omkring och säger: ”Det är fantastiskt att vara ensam.” Innehållet är oftast mer subtilt än så. Söker du till exempel på ensamhetsinfluencers lyfter TikTok, Instagram och andra plattformar fram kreatörer som filmar sig själva när de gör saker på egen hand. Tänk dig att gå till gymmet ensam, laga middag en fredagskväll eller visa upp en ”solodejt” på restaurang, bara för att visa hur deras dag utan vänner ser ut.

Poängen är att upplevelserna inte automatiskt framställs som sorgliga, utan som fridfulla, ibland roliga och ibland bara otroligt igenkännbara. Det är en del av det som skiljer trenden från den vanliga formeln i sociala medier.

För några år sedan var ensamhet något man försökte dölja på nätet. Ett tomt bord för en person kändes som något man hellre beskar bort. Men nu säger ensamhetsinfluencers i princip: Varför beskära bort det?

Lana Isa är ett av de tydligaste exemplen. Den Torontobaserade kreatören började göra innehåll efter ett uppbrott och en flytt tvärs över landet. Hon har beskrivit en period då de enda sms hon fick kom från hennes syster, hennes mamma och mobiloperatören.

Hennes första ”lone girl”-video fick runt 200 000 visningar när hon hade ungefär 1 000 följare. I början av juni 2026 rapporterade MindSite News nästan 200 000 följare på Instagram, medan Globe and Mail i slutet av augusti rapporterade mer än 400 000 följare på Instagram och TikTok sammantaget.

Haken är att siffrorna inte är direkt jämförbara. Junisiffran gäller bara Instagram, medan augustisiffran slår ihop Instagram och TikTok. Siffrorna visar alltså en betydande räckvidd, men de bör inte läggas fram som bevis för att följarskaran helt enkelt har fördubblats.

Isa är inte ensam i det här hörnet av internet.

En annan numera välkänd kreatör från Toronto, Min Jo, fick sin serie om att gå ”solo bar hopping” att ta fart på TikTok i november 2025, med en genombrottsvideo som passerade 220 000 visningar. Andra kreatörer som förknippas med trenden är Pauline Cee, Drama Free Diaries och Zazainchina.

Internet har förstås börjat ge fenomenet namn, och de vanligaste är ”ensamhetsinfluencers”, solitude-maxxing, solodejting och loner girl.

Hur snabbt medierna hakade på säger en hel del. Min Jos videor fick redan fäste i november 2025. I juni 2026 hade MindSite News och Psychology Today skrivit om trenden, följda av Irish Times och Vogue Adria, och i augusti anslöt CNN och Globe and Mail till samtalet.

Det här är med andra ord inte en etablerad kategori i sociala medier med många års historia bakom sig.

Det är en genre som tar form i rasande fart, och det gör publikens reaktion extra intressant.

Tabell 1: Genren, enligt rapporteringen

KreatörBasSignaturformatRäckvidd
Lana Isa (@lanasololife)TorontoVardagsritualer som ”loner girl”, bio på egen hand~200k på Instagram (juni 2026); 400k+ sammantaget (aug. 2026)
Min JoToronto”Solo bar hopping”220k+ visningar på genombrottsvideon, nov. 2025
Pauline Cee—Ritualer på egen hand—
Drama Free Diaries—Vanligt liv på egen hand—
Zazainchina—Bor ensam, inga vänner—

Källor: Vogue Adria, MindSite News, The Globe and Mail. Följarantalen kommer från olika datum och olika kombinationer av plattformar – inte jämförbara.

Publiken finns på riktigt: 43 år av ökande ensamhet bland unga vuxna

Här blir det mer intressant. Man skulle lätt kunna avfärda populariteten hos ensamhetsinnehåll om upplevelsen bakom saknade koppling till verkligheten, men det gör den inte. En stor metaanalys från 2021 undersökte ensamhet bland unga vuxna med data från 345 studier, 449 medelvärden och 437 oberoende urval, motsvarande ungefär 124 000 deltagare.

Studien visade att ensamheten, särskilt bland 18- till 29-åringar, ökade med 0,56 standardavvikelser mellan 1976 och 2019. Ökningen var särskilt tydlig i nordamerikanska studier. Det betyder ändå inte att varje ung vuxen är ensam – eller att sociala medier automatiskt bär skulden. Datan visar att känslan som ensamhetsinfluencers pratar om har en mätbar historia.

Samma forskning fann också att ensamheten bland äldre vuxna är ganska stabil. Ökningen var kopplad till ung vuxenålder, samma breda åldersgrupper som är kraftigt representerade i den nuvarande vågen av innehåll om att ”inte ha några vänner”.

Är då generation Z den ensammaste generationen? Det påståendet är betydligt svårare att belägga. ”Gen Z är ensamhetsgenerationen” är en slagkraftig medieetikett, men det är inte vad forskningen faktiskt kom fram till. Den slutsats som går att försvara är att ensamheten bland 18- till 29-åringar ökade under en lång period, inte att en generation definitivt kan utses till den ensammaste.

Infografik 1: Ensamheten bland unga vuxna ökade under 43 år

Stapeldiagram: ensamheten bland 18–29-åringar ökade med 0,56 SD mellan 1976 och 2019, mellan Cohens gränser för medelstor (0,5) och stor (0,8) effekt

Till och med forskarna tycker att ”epidemi” är för starkt

Resultatet på 0,56 standardavvikelser är betydande, men Bücker, studiens huvudförfattare, påpekar att ökningen av ensamheten under perioden är relativt liten.

Samtidigt betyder det inte att siffran är obetydlig bara för att ökningen kallas ”liten”. Ökningen på 0,56 standardavvikelser skedde under 43 år, och enligt Cohens vanliga konventioner räknas 0,5 som en medelstor effekt och 0,8 som en stor. Det placerar 0,56 mellan medelstor och stor, vilket ger resultatet mer tyngd än ordet ”liten” ensamt antyder.

Här blir ordvalet intressant. Forskarna skriver att det ofta använda begreppet ”ensamhetsepidemi” ”verkar överdrivet”. Båda sakerna kan alltså stämma: ensamheten bland unga vuxna ökade verkligen under de 43 åren, och ”epidemi” kan ändå få ökningen att framstå som plötsligare eller mer extrem än vad beläggen visar.

Den distinktionen spelar roll, eftersom ensamhet nu har blivit både ett forskningsämne och en estetik i sociala medier. Forskningen pekar på en mätbar långsiktig ökning, medan ensamhetsinfluencers visar att det att vara ensam inte automatiskt betyder att någons liv håller på att falla samman. Någonstans mellan de två idéerna börjar den verkliga historien.

Performativ digital intimitet: vad tittarna egentligen köper

Här är det märkliga med ensamhetsinfluencers. De ska visa oss hur det ser ut att inte ha någon omkring sig, och ändå tittar tusentals eller till och med hundratusentals människor. Den motsägelsen är kärnan i trenden.

Rapporten i Globe and Mail beskriver dynamiken som ”performativ digital intimitet”. Kreatörerna delar till synes personliga delar av sin vardag, från känslosamma stunder till stökiga hem, lugna rutiner och helt vanliga upplevelser. Det ger tittarna en ovanligt autentisk inblick i någons värld. Det känns intimt.

Men det finns fortfarande en kamera mellan er, en algoritm och ibland ett sponsorsamarbete någonstans längre fram. Det gör inte kontakten falsk, bara annorlunda än en vanlig vänskap.

Dragningskraften ligger i budskapet under innehållet. En ensamhetsinfluencer kan i praktiken säga: ”Jag är ensam, men jag mår bra.” För den som känner sig lämnad efter av alla andra som verkar ha perfekta sociala liv kan det budskapet vara tröstande. Kanske är det inte pinsamt att gå på bio, kanske är en fin middag på egen hand inget bevis på att du är ensam, och kanske behöver du inte gå på fest varje fredag. Där börjar trenden trycka emot en av de äldsta reglerna i sociala medier: få ditt liv att se imponerande ut.

De här influencerna gör raka motsatsen – de gör de lugna, vardagliga och, för vissa, pinsamma stunderna intressanta, och tittarna verkar älska det.

De skapar också parasociala relationer med sin publik. En tittare kan bli väldigt förtrogen med sådana kreatörer utan att känna dem, eftersom hen känner igen och förstår deras rutiner och minns deras berättelser. Det kan kännas lite som att ha en bekant person på andra sidan skärmen.

Men förtrogenhet är inte detsamma som vänskap, och att bara se någon leva ensam betyder inte nödvändigtvis att du bygger upp ett stödnätverk i verkliga livet.

Hälften av alla ensamma tar fram en skärm. Det här är samma sak, fast monetiserat

Ensamhetsinfluencernas framväxt stämmer överens med något människor redan gör när de känner sig bortkopplade: de tar fram en skärm.

American Psychiatric Associations Healthy Minds Poll från 2024, genomförd bland 2 200 vuxna i USA, visade att 30% kände sig ensamma minst en gång i veckan, medan 10% kände sig ensamma dagligen. Bland vuxna i åldern 18 till 34 uppgav 30% att de kände sig ensamma dagligen eller flera gånger i veckan.

När forskarna sedan frågade vad folk gör när de känner sig ensamma svarade hälften att de oftast söker en distraktion, som att titta på tv, lyssna på en podd eller använda sociala medier. Samtidigt sa 38% att de hör av sig till vänner eller familj.

Det gör ensamhetsinnehållets popularitet ganska intressant. Någon känner sig ensam, plockar upp mobilen och doomscrollar genom sina sociala medier. I stället för ännu en glamorös utekväll hittar hen någon bakom skärmen som berättar att hen också tillbringar kvällen ensam.

Det är som att hitta någon annan i samma känslomässiga väntrum, förutom att den personen filmar det och tjänar pengar på det. Ensamhetsinfluencers i sociala medier kan tjäna pengar på olika sidor av det moderna livet. Det gör inte automatiskt innehållet exploaterande.

Precis som allt annat innehåll i sociala medier är ensamhet nu en upplevelse som kan paketeras, redigeras och laddas upp. Men den stora frågan är vad som händer när videon tar slut. Känner sig tittaren lugnad? Känner hen sig sammankopplad? Lägger hen ifrån sig mobilen eller surfplattan och går ut på en promenad? Eller tittar hen på 37 videor till?

Det finns i dag ingen studie som visar att innehåll från ensamhetsinfluencers gör människor ensammare.

Nästan ingen hör hemma i en onlinegemenskap

Om sociala medier skapar alla dessa känslor av samhörighet skulle man vänta sig att onlinegemenskaper hamnade högt när människor får frågan var de känner att de hör hemma – men oftast gör de inte det.

American Psychiatric Associations undersökning från 2024 visade att 65% av vuxna i USA upplevde en stark känsla av tillhörighet genom familjen, medan 53% sa detsamma om vänner. Onlinegemenskaper? Bara 3%.

Tabell 2: Var tillhörigheten faktiskt kommer ifrån

Källa till tillhörighetAndel vuxna i USA som upplever en stark sådan känsla
Familj65%
Vänner53%
Onlinegemenskaper3%

Källa: American Psychiatric Association, januari 2024, n=2 200. De svarande kunde ange mer än en källa.

Infografik 2: Nästan ingen känner tillhörighet i en onlinegemenskap

Stapeldiagram: 65 % av vuxna i USA får en stark känsla av tillhörighet från familjen och 53 % från vänner, men bara 3 % från onlinegemenskaper

Datan betyder inte att onlinegemenskaper saknar betydelse. En del har hittat riktiga vänskaper, stödnätverk och till och med äkta relationer på nätet. Men undersökningen tyder på att familj och vänner fortfarande dominerar när människor tänker på djup tillhörighet. Det gör fenomenet med ensamhetsinfluencers ännu mer intressant.

Genom att titta på videor med människor som är ensamma kan en tittare känna sig förstådd utan att nödvändigtvis känna att hen hör hemma någonstans. Som publik kan du se någon berätta om sin upplevelse och tänka: ”Äntligen någon som fattar” eller ”Vänta, det där är precis jag.” Men när videon tar slut slocknar skärmen, och du kanske fortfarande sitter ensam.

Det är inte nödvändigtvis ett misslyckande för innehållet. Det visar bara att digital intimitet och tillhörighet i verkliga livet inte riktigt är samma sak.

Avskildhet är inte ensamhet – och skillnaden avgör hela diskussionen

När det gäller samtalet om ensamhetsinfluencers är detta den största frågan: är det samma sak att vara för sig själv som att vara ensam? Det korta svaret: nej.

Det kan låta självklart, men skillnaden förändrar hela samtalet. Peplau och Perlmans definition beskriver ensamhet som glappet mellan de relationer någon har och de relationer hen vill ha. Avskildhet, däremot, är helt enkelt att vara för sig själv, och det kan också vara härligt.

Du kanske vill se en film utan att lägga 20 minuter på att förhandla om vilken film alla andra vill se, eller bara vill sitta i lugn och ro och njuta av en måltid. Det är inte ensamhet.

Å andra sidan kan du vara omgiven av 20 personer på en fest och innerligt önska att du var någon annanstans med någon som förstår dig eller som du kan ha kul med. Den yttre bilden säger egentligen inte vad som händer inuti, och därför vore det fel att titta på en kreatörs middag på egen hand och automatiskt tillämpa forskning om ofrivillig social isolering på hen.

Om någon verkligen trivs i sitt eget sällskap är det inget fel med det. Men alla väljer det kanske inte. Forskning om äldre amerikaner visade att ungefär hälften av dem som kände sig ensamma inte alls var socialt isolerade, vilket visar att det att ha andra människor omkring sig inte nödvändigtvis löser ensamheten.

Det avgörande här är inte att vara för sig själv. Det är om någon känner att hen inte har någon att vända sig till.

En nationell undersökning i Japan från 2025 visade att 23,4% av dem som inte har någon att anförtro sig åt kände sig ensamma hela tiden. Bland dem som hade någon att prata med var andelen bara 2,5%. Det är en enorm skillnad på 9,4 gånger. Och intressant nog visade ensamboende inte alls samma glapp: ensamhet rapporterades av 9,8% jämfört med 3,4%.

Skillnaden kopplad till att bo ensam var mindre, men den gör poängen ganska tydlig: problemet är inte i första hand att vara för sig själv, utan att inte ha någon. Ingen att ringa, ingen att dela goda eller dåliga nyheter med och ingen som märker när du har haft en dålig dag.

Vad kreatörerna själva faktiskt säger

Ett annat skäl till att genren behöver lite nyansering är att kreatörerna själva inte nödvändigtvis beskriver sina liv som tragiska. Om något verkar de flesta av dem vara ganska glada eller nöjda.

Lana Isa har till exempel uttryckligen avvisat tanken att hon skulle romantisera ensamhet eller att inte ha några vänner. Hennes förklaring är att hon försöker göra det bästa av den fas hon befinner sig i just nu.

Hon har sagt så här:

”Jag försökte aldrig romantisera att inte ha några vänner. Jag försökte bara romantisera att göra det bästa av den livsfas man befinner sig i just nu.”

Isa menar inte att vänskap är dåligt eller att folk borde överge sina små kretsar. Hon säger bara att det att befinna sig i en viss livsfas inte betyder att du måste må dåligt över det varje dag.

Hon har också sagt:

”Jag tror inte att någon vaknar en dag och bestämmer sig för att inte vilja ha några vänner.”

Uttalandet komplicerar bilden av att kreatörerna medvetet säljer in ensamhet som ett ideal. De kanske bara dokumenterar och delar det som händer, och det är en del av dragningskraften. För det mesta visar sociala medier bara den polerade versionen.

Ensamhetsinfluencers visar bitar som normalt skulle hållas utanför bild.

Avstigmatiserande eller normaliserande? Båda sidor, rättvist

Är det då skadligt att romantisera ensamhet, eller kan det finnas något gott i det? Ärligt talat vet vi inte än. En farhåga är att när det att vara ensam blir livsstilsinnehåll kan ensamheten börja se betydligt mer lockande ut än den känns i verkliga livet. Om en person som redan känner sig avskuren från andra ständigt matas med innehåll om att ”inte ha några vänner” kan hen börja känna att det är mycket enklare att förbli ensam än att sträcka ut en hand och bygga riktiga relationer.

Det är dock fortfarande en farhåga, inte ett fastställt resultat. Just nu finns ingen studie som visar att innehåll om att vara för sig själv gör tittarna ensammare. Dessutom har sociala medier i åratal uppmuntrat människor att framställa sig som lyckliga, populära och ständigt omgivna av andra.

Men i dag tar det mycket av pressen från de flesta att visa att man kan tillbringa en fredagskväll ensam utan att se det som ett tråkigt liv.

Samma video kan alltså påverka olika tittare på olika sätt. Vissa tittar enbart för underhållningens skull, andra som trivs i sitt eget sällskap tittar för att få bekräftelse, medan vissa som innerligt önskar sig fler vänner tittar och känner sig förstådda.

Därför är den enda ärliga hållningen någonstans mellan hyllning och fördömande. Ensamhetsinfluencers är varken bevis för att ensamhet nu har blivit eftersträvansvärd eller bevis för att sociala medier gör alla ensammare. De är belägg för något betydligt mer intressant: människor blir allt bekvämare med att dela upplevelser som tidigare skulle ha hållits dolda.

Tabell 3: Två tolkningar av samma resultat

Trendens kritikerTrendens försvarare
Den ökade ensamheten bland unga vuxna0,56 SD under 43 år – en verklig, ihållande ökningStudiens egna författare kallar ”epidemi” en överdrift
Vad innehållet görNormaliserar ofrivillig isoleringAvstigmatiserar att vara ensam
Vem som tittarEnsamma människor som får sitt tillstånd sålt till sig som livsstilMänniskor som slipper pressen att visa upp ett fullspäckat socialt liv
KreatörernaTjänar pengar på en psykisk hälsokris”Jag tror inte att någon vaknar en dag och bestämmer sig för att inte vilja ha några vänner”

Vanliga frågor

Vad är en ensamhetsinfluencer?

En ensamhetsinfluencer är en kreatör som dokumenterar ett liv på egen hand genom innehåll som biobesök på egen hand, lugna kvällar, dagböcker om att bo ensam och upplevelser av att ”inte ha några vänner”. Den stora skillnaden är att kreatören inte nödvändigtvis framställer ensamheten som ett misslyckande eller något som måste åtgärdas. Begreppet började få uppmärksamhet i slutet av 2025 och under 2026, när kreatörer som Lana Isa och Min Jo drog till sig en stor publik.

Är det skadligt att romantisera ensamhet?

Det finns inte tillräckligt med belägg för att slå fast att ensamhetsinnehåll i sig är skadligt. Att trivas med självvald avskildhet kan vara sunt, och att framställa en lugn helg som normal kan bidra till att lätta på den press sociala medier sätter på människor att hela tiden verka socialt aktiva.

Farhågan ser annorlunda ut när någon upplever ofrivillig isolering. Om innehållet får tittare att tro att de ska acceptera bristen på meningsfulla relationer när de egentligen längtar efter kontakt, menar kritiker att det kan förstärka problemet.

Vad är skillnaden mellan avskildhet och ensamhet?

Avskildhet är i grunden att vara för sig själv. Ensamhet är snarare en känsla av att något saknas. Du kan till exempel gå ut med dina vänner och ändå känna dig ensam, särskilt om de gillar något som inte alls är din grej.

Är generation Z den ensammaste generationen?

En studie fann att ensamheten bland 18- till 29-åringar ökade med 0,56 standardavvikelser mellan 1976 och 2019. Samma forskning fann att ensamheten bland äldre vuxna förblev relativt stabil.

Att kalla generation Z för ”den ensammaste generationen” går dock längre än vad studien belägger. Forskarna har varnat för att en beskrivning av de långsiktiga ökningarna som en ”ensamhetsepidemi” överdramatiserar resultatet.

Är parasociala relationer dåliga för dig?

Trenden med ensamhetsinfluencers ger inte tillräckligt med belägg för att fälla en generell dom över parasociala relationer. Vissa tittare kan utveckla en känsla av förtrogenhet med kreatörer utan att ha en vanlig personlig relation till dem.

Här finns ett ganska stort glapp: i dag säger bara 3% av amerikanerna att onlinegemenskaper ger dem en stark känsla av tillhörighet, jämfört med 53% som får den från vänner. Så även om internet kan hjälpa människor att känna sig sammankopplade kanske den kontakten inte riktigt kan ersätta att ha människor i sitt liv utanför nätet.

Kan du bli ensammare av att titta på sådant innehåll?

Ingen vet egentligen. I dag finns ingen studie som undersöker om det att titta på ensamhetsinfluencers får människor att känna sig mer eller mindre ensamma.

Det som däremot är tydligt är att vissa som känner sig ensamma redan vänder sig till sociala medier för att fördriva tiden eller tänka på annat. Det gör den här nya typen av innehåll ganska intressant. För vissa kan det kännas tröstande. För andra kan det träffa lite annorlunda.

Redaktionell kommentar: Att inte ha många vänner, eller till och med inga alls, betyder inte automatiskt att något är fel. Kreatörerna som nämns här ska inte diagnostiseras, och ingen ska ta för givet att de har valt att vara ensamma. Och om du själv känner dig ensam finns det ingen skam i det. Har du det tungt eller vill du helt enkelt ha mer kontakt med andra? Försök höra av dig till någon du litar på eller till en kvalificerad stödverksamhet.