Ett femtiotal personer kom till Greenfield Community College i augusti för att lyssna när två demokrater gjorde reklam för sig själva inför valet till en plats i delstatsparlamentet på Massachusetts landsbygd. Revisionsfrågor, sjukvård, jordbrukspolitik, skolfinansiering – den vanliga dagordningen på ett primärvalsforum. Sedan frågade någon i publiken vad kandidaterna faktiskt tänkte göra åt ensamhetsepidemin.
Båda hade ett svar redo och grep efter samma idé: människor behöver platser där de kan träffas. Greenfield Recorders rapport från forumet den 20 augusti innehåller ingen statistik, bara kandidater som svarar en väljare, och just därför är den en användbar ögonblicksbild. Ensamhet brukade behandlas som en privat känsla. Här låg den mellan revisionen och skolbudgeten som vilken punkt som helst på listan.
Hur blev då en hälsovarning en valfråga, och vad har någon gjort åt saken hittills? Det finns lagförslag i kongressen, en resolution i Utah och en rad studier som kopplar ensamhet till röstbeteende. Det finns mycket lite pengar och ännu inga belägg för att något av det fungerar. Låt oss se vad lagförslagen, forskningen och finansieringsglappet visar.
Snabbt svar
Ensamhetsepidemin nådde regeringsnivå 2018, när Storbritannien utsåg världens första minister för ensamhet. Japan inrättade en egen post 2021, USA:s Surgeon General (den federala folkhälsochefen) utfärdade en epidemivarning 2023 och Världshälsoförsamlingen antog en resolution 2025. Tre amerikanska lagförslag ligger nu på bordet, och det enda med stöd från båda partierna handlar om mätning.
Åtta år från privat känsla till ministerportfölj
Fram till 2018 hade inget land en minister för ensamhet. Åtta år senare har idén rest från London till Tokyo, Världshälsoförsamlingen och den amerikanska senaten.
Storbritannien gick först. I januari 2018 utsåg Theresa May Tracey Crouch till världens första ensamhetsminister. Japan följde efter i februari 2021. Den asiatiska stormakten inrättade ett kontor för åtgärder mot ensamhet och isolering och utsåg en egen minister, vilket gjorde landet till det andra i världen att göra det. Två regeringar, två ministrar och en gemensam utgångspunkt: ensamhet är en fråga för offentlig politik, inte bara för familj och vänner.
USA närmade sig problemet från folkhälsohållet. I maj 2023 utfärdade Surgeon General Vivek Murthy en varning som förklarade att landet drabbats av en epidemi av ensamhet och isolering, och efterlyste en nationell strategi för att främja social gemenskap. Japan antog samma år sin lag om främjande av åtgärder mot ensamhet och isolering, och lagen trädde i kraft i april 2024 med krav på att kommunerna ska agera.
Takten ökade 2025. Utah antog sin resolution i mars. Två månader senare antog Världshälsoförsamlingen sin första resolution om social gemenskap, och i juni publicerade WHO:s kommission för social gemenskap sin rapport om problemets omfattning. Spola fram till juni 2026: senator Chris Murphy lade på nytt fram två lagförslag i senaten, och i augusti hade frågan nått ett primärvalsforum på Massachusetts landsbygd.
Mönstret är värt att lägga märke till. Varje steg byggde på det föregående: först en minister, sedan en till, därefter en folkhälsovarning och till sist lagar, resolutioner och lagförslag. Varje steg kom ur insikten om problemet – inget av dem byggde på en lösning som man visste fungerade.
Infografik 1: Ensamhet blev en ministerportfölj på åtta år
Ensamma människor röstar annorlunda – och effekten är inte liten
Varför är ensamhet en politisk fråga och inte bara en hälsofråga? Främst på grund av ett resultat som sällan nämns när medierna skriver om ensamhet och politik: ensamheten tycks påverka hur människor röstar.
Det kommer från en artikel publicerad i Social Science & Medicine i januari 2025, som ville pröva om ensammare människor lutar åt den populistiska radikala högern. Författarna räknade på siffrorna på 25 olika sätt, i fyra befolkningsurval med sammanlagt 40 852 personer i nio länder. Enbart nederländska data stod för 15 av testerna, med material ända tillbaka till 2008. Tyskland bidrog med ytterligare två urval, och Österrike, Kroatien, Danmark, Frankrike, Ungern, Sverige och Schweiz testades en gång vardera, samtliga med data från 2017.
I Nederländerna höll riktningen i varenda test: ensammare människor var mer benägna att stödja den populistiska radikala högern i alla 15. Elva av dem nådde statistisk signifikans, med oddskvoter från 1,1 upp till 1,38. Även Danmark klarade ribban, med 1,2 (90 % KI 1,01–1,42). De övriga sju länderna nådde inte signifikans var för sig, och författarna skriver rakt ut att de testerna hade för låg statistisk styrka. Att beskriva detta som ett resultat från nio länder överdriver alltså vad de nio länderna faktiskt visade.
En jämförelse i artikeln är värd att notera: författarna menar att effektstorlekarna ungefär motsvarar ensamhetens kända samband med högt blodtryck, hjärtsjukdom och depression. Ensamhet förutsäger med andra ord en persons röst ungefär lika väl som den förutsäger personens blodtryck – för en lagstiftare är det snarare ett måttligt påstående än ett dramatiskt. Det beskriver inte någon identifierbar grupp av osäkra väljare, utan visar att isolering syns i valdata i ungefär den storleksordning som hälsoforskare redan tar på allvar.
Uttrycket ”ensamhet och politisk extremism” kräver en viss försiktighet. Oddskvoter på 1,1 till 1,38 är inte stora. De beskriver en svag lutning utspridd över hela befolkningar, inte en profil som passar in på en enskild person, och ingenting i den här forskningen tyder på att ensamma människor utgör en fara.
Sedan finns problemet med orsaksriktningen: kanske dras ensamma människor till partier som lovar gemenskap, eller så drar vissa politiska sympatier bort människor från vänner och familj redan från början, så att de blir ensammare. En översikt från 2025 i Current Opinion in Behavioral Sciences är öppen med detta. Den kallar det ”problematiskt” att fastställa kausalitet och säger att bättre långtidsdata behövs. Den som påstår att ensamhet orsakar radikalisering går längre än vad som har visats.
Statsvetaren Shana Gadarian vid Syracuse University har föreslagit en möjlig mekanism: personliga möten förstärker normerna för ett civiliserat politiskt beteende, menar hon, och gör det svårare att demonisera någon man inte håller med om när man väl har pratat med personen. Det är en teori, inte ett resultat, men det är en del av förklaringen till att frågan hela tiden dyker upp i politiska kretsar.
Resultatet som skär åt båda hållen: de röstar inte heller alls
Samma översikt från 2025 i Current Opinion in Behavioral Sciences lägger till en detalj som brukar hoppas över i talen. Kronisk ensamhet hänger ihop både med röster på den radikala populistiska högern och med att avstå från att rösta. Passivitet är det andra utfallet.
För ensamhet och demokrati spelar de två utfallen roll på olika sätt. Det ena beskriver en person som röstar med mer ilska och mindre tillit. Det andra beskriver en person som inte röstar alls. Ett demokratiskt system förlorar något i båda fallen, eftersom det bygger på att människor känner att de hör till något större än det egna hushållet.
Resultatet om valskolk komplicerar också en berättelse som båda partierna finner bekväm. Varje sida kan ta resultatet om den radikala högern som bevis för att den andra sidans väljare mår dåligt. Att avstå från att rösta gynnar inget av lägren. Det tyder på att ensamhet minskar deltagandet i hela väljarkåren.
Översiktens försiktighet gäller även här, eftersom den konstaterar att orsaksfrågan är öppen och efterlyser bättre långtidsdata. Ändå påminner mönstret om ett argument som samhällstänkare har fört i årtionden. I Bowling Alone, utgiven 2000, hävdade Robert Putnam att när klubbar, idrottsföreningar och församlingar tunnades ut, gjorde vanorna av tillit och deltagande som demokratin vilar på det också. Den nya forskningen bevisar inte att han hade rätt. Men den sätter siffror på en del av det han beskrev.
Inget av utfallen har en enkel lösning vid valurnan. Båda pekar tillbaka på de förhållanden under vilka människor bor, arbetar och träffas – och det var där kandidaterna i Greenfield letade efter svar.
Tre lagförslag – och det blocköverskridande kostar ingenting
Vad gör den amerikanska regeringen åt ensamheten? Mer än för några år sedan, men nästan inget av det är lag.
Startskottet var Surgeon Generals varning om ensamhetsepidemin. I maj 2023 förklarade Vivek Murthy att landet drabbats av en epidemi av ensamhet och isolering, och efterlyste en nationell strategi för att främja social gemenskap. Varningen kom utan finansiering.
Tre lagförslag ligger nu i kongressen. Den som söker efter Chris Murphys ensamhetslag hittar två, båda framlagda på nytt av demokraten från Connecticut den 17 juni 2026. National Strategy for Social Connection Act skulle inrätta ett permanent kontor för politik kring social gemenskap i Vita huset. Kontoret skulle ge presidenten råd om hur ensamhet hänger ihop med ekonomin, folkhälsan, den nationella säkerheten och samhällsengagemanget. Det skulle bilda ett rådgivande organ som spänner över transporter, bostäder, hälsa, utbildning och arbetsmarknad, och ta fram nationella riktlinjer för social gemenskap i stil med dem som finns för sömn, kost och fysisk aktivitet.
Det andra lagförslaget, Addressing Social Isolation and Loneliness in Older Adults (SILO) Act – en lag mot social isolering och ensamhet bland äldre – står för pengarna. Uppdelningen mellan de två är värd att notera: strategilagen bygger struktur och vägledning, medan SILO Act är den som skulle skicka pengar till lokala organisationer. Den ger 62,5 miljoner dollar om året till regionala äldremyndigheter och lokala organisationer, plus 5 miljoner dollar om året till CDC för forskning om ensamhet och social gemenskap från 2026 till 2031.
Foundation for Social Connection Action Network har ställt sig bakom förslaget. Murphy beskriver social isolering som ett problem som löper genom förtvivlansdödsfall, tonåringars sociala ångest och politisk polarisering, och säger att krisen ”överskrider traditionella politiska gränser”.
Improving Measurements for Loneliness and Isolation Act of 2025 (S.3431) är det tredje lagförslaget. Det lades fram av republikanen Pete Ricketts från Nebraska och demokraten Maggie Hassan från New Hampshire, båda senatorer, med ett motsvarande förslag i representanthuset, H.R.1305. Det är det enda av de tre med stöd från båda partierna, och det finansierar ingenting. Det ger hälsodepartementet (HHS) i uppdrag att sammankalla en arbetsgrupp som ska standardisera hur ensamhet och isolering definieras och mäts.
Tabell 1 — Vad som faktiskt ligger på bordet i kongressen
| Lagförslag | Förslagsställare | Vad det gör | Pengar |
| National Strategy for Social Connection Act | Murphy (D-CT) | Kontor för politik kring social gemenskap i Vita huset; rådgivande organ; nationella riktlinjer | Forskningsmedel till CDC, ej preciserat belopp |
| Addressing SILO Act | Murphy (D-CT), tidigare tillsammans med Casey | Bidrag till regionala äldremyndigheter | 62,5 mn dollar/år; 5 mn dollar/år till CDC, 2026–31 |
| Improving Measurements for Loneliness and Isolation Act (S.3431 / H.R.1305) | Ricketts (R-NE) + Hassan (D-NH) | Arbetsgrupp inom HHS som ska standardisera definitioner och mätning | Inget angivet |
Det enda blocköverskridande lagförslaget är det som handlar om mätning.
Varför det svåra är att enas om en definition
Är ensamhet en folkhälsofråga om ingen är överens om hur den ska räknas? Ricketts–Hassan-förslaget finns just på grund av det problemet. Det skriver in två definitioner i lagtexten: isolering är ”den objektiva avsaknaden av sociala relationer”, och ensamhet är ”en subjektiv känsla av att vara isolerad”. Det första kan mätas genom att fråga vilka någon träffar. Det andra går bara att fråga om.
Skillnaden spelar roll för folkhälsopolitiken kring ensamhet, eftersom gränsvärdena ändrar svaret. I ett japanskt dataset är andelen som räknas som ensamma 4,5 % eller 37,7 %, beroende på var gränsen dras. Japan redovisar 5 % och Kanada 14 % med identisk frågeformulering, och det är ändå svårt att säga hur stor del av skillnaden som är verklig. Utan ett gemensamt mått har en regering svårt att avgöra vad den ska finansiera eller om den gör framsteg.
Det kan vara därför mätningsförslaget är det som båda partierna har skrivit under. Att acceptera att problemet finns är det lätta. Att bestämma vad man ska lägga pengar på kommer senare, och det är där oenigheten sannolikt börjar.
Utah gjorde ensamhet till en prioritet – och anslog 0 dollar
Även delstatsparlamenten har börjat agera, och delstaternas lagstiftning om ensamhet visar samma mönster i mindre skala. Utah antog Senate Concurrent Resolution 4 (SCR 4) i mars 2025, under det årets ordinarie session. Republikanerna Brady Brammer i senaten och Steve Eliason i representanthuset stod bakom den. Resolutionen erkänner ensamhet och social isolering som avgörande folkhälsoprioriteringar. Den uppmanar enskilda att bygga relationer, instiftar Utah Community Health Day och hänvisar till Surgeon Generals varning från 2023 som sin auktoritet.
Sammanfattningen som trycktes tillsammans med förslaget innehåller en rad som säger mycket om var politiken står: ”Anslagna medel i detta förslag: inga.”
En republikanskt stödd resolution i en konservativ delstat utnämner alltså formellt ensamhet till en folkhälsoprioritet och knyter inte en enda dollar till den. Texten talar om prioriteringar snarare än nödläge, men glappet mellan erkännande och resurser är detsamma oavsett.
Det är bra att vara exakt om vad Utah antog. SCR 4 är en gemensam resolution, inte en lag. En resolution uttrycker vad ett parlament tycker. Den skapar inget program och spenderar inga pengar, så att beskriva det som att Utah har antagit en ensamhetslag blir fel – och just den skillnaden är poängen.
Utah är ett rättvisande stickprov på amerikansk ensamhetspolitik hittills: erkännande, en hänvisning till Surgeon General och ingen budgetpost. Murphys SILO Act anger åtminstone en summa, även om den inte har antagits. Stödet över partigränserna är verkligt i båda fallen, med en republikanskt ledd resolution i Utah och ett mätningsförslag från en republikan och en demokrat i Washington. Tills ett lagförslag med pengar knutna till sig antas befinner sig landet mest i stadiet där man är överens om att problemet är verkligt.
Länderna med ministrar redovisar minst ensamhet. Försiktigt nu.
Jämför man regeringars ensamhetspolitik mellan länder framträder ett mönster. Bland de fyra länder som frågar om ensamhet med identisk formulering (OECD, 2023–24) redovisar de två som har ett nationellt ensamhetskontor de lägsta andelarna som känner sig ensamma ”ofta eller alltid”. Japan ligger på 5 % och England på 7 %, mot 12 % i USA och 14 % i Kanada.
Tabell 2 — Politisk status jämfört med förekomst
| Land | Ensamma ”ofta eller alltid” | Nationellt ensamhetskontor |
| Japan | 5 % | Ja, sedan 2021 |
| England | 7 % | Ja, sedan 2018 |
| USA | 12 % | Nej – föreslaget |
| Kanada | 14 % | Nej |
Källor: OECD (2025) för förekomst; myndighetskällor för politik.
Endast samband: ingen studie visar att politiken orsakade skillnaden, och båda ministerierna inrättades efter att problemet hade identifierats.
För den som följer historien om Storbritanniens ensamhetsminister börjar den med Jo Cox Commission on Loneliness, som inrättades till minne av parlamentsledamoten Jo Cox. I januari 2018 utsåg Theresa May Tracey Crouch till världens första ensamhetsminister och kallade problemet ”den sorgliga verkligheten i det moderna livet”. Japan följde efter i februari 2021 med ett kontor för åtgärder mot ensamhet och isolering och en egen minister. En lag som antogs 2023 trädde i kraft i april 2024 och kräver att kommunerna agerar.
Har USA en minister för ensamhet? Nej. Den närmaste motsvarigheten är det kontor i Vita huset som Murphys lagförslag skulle inrätta.
Det finns en hake. Kanadas andel är 2,8 gånger Japans, vilket gör det frestande att ge ministerierna äran. Det har datan inget stöd för. Båda kontoren inrättades efter att problemet hade identifierats, så pilen kan peka åt andra hållet: länder som bygger upp en politisk apparat mot social isolering kan redan ha starkare sociala band eller bättre data.
Japans egen nationella undersökning i fem omgångar visar att ensamheten legat still sedan 2021, efter ministern och lagen. Jämförelsen vilar också på skakig mätning, eftersom dessa fyra är de enda länder som ställer frågan identiskt och, som Ricketts–Hassan-förslaget visar, definitionerna fortfarande inte är fastslagna. Ingen studie visar att politiken orsakade skillnaden, och därför har grafiken nedan en tryckt reservation.
Infografik 2: De två länderna med ensamhetsminister redovisar de lägsta andelarna
Vad kandidaterna faktiskt föreslår: tredje platser, kollektivtrafik, gångvänlighet
Tillbaka i Greenfield var svaren praktiska snarare än statistiska. ”Vi har förlorat det offentliga torget där vi möter våra grannar”, sa Lora Wondolowski på forumet, och tillade att människor har blivit så rädda för att förolämpa varandra att de har slutat engagera sig helt.
Corinne Coryat valde en mer konkret vinkel: gångvänliga bostäder i stadskärnan och regional kollektivtrafik. Värt att notera är att Recorder beskriver hur båda kandidaterna svarade ledigt, utan att tveka en sekund, vilket i sig är en liten datapunkt. Frågan tar inte längre någon på sängen.
Båda beskrev i grunden det som sociologen Ray Oldenburg kallade den ”tredje platsen”. Ett ställe som varken är hemmet eller jobbet, där människor stöter på varandra utan att ha planerat det – som ett kafé, ett bibliotek eller en parkbänk.
Tredje platser är skälet till att gångvänlighet ständigt kommer upp när ensamhet diskuteras. Richard Weissbourd och hans kolleger vid Harvards Making Caring Common har beskrivit ensamhet som ett symtom på svagare gemenskapsband i allmänhet, vilket är resonemanget bakom platsbaserade lösningar.
Tidsanvändningsdata stöder känslan av att något har tunnats ut. Bureau of Labor Statistics American Time Use Survey, publicerad i juni 2026, visar att amerikanerna ägnade 35 minuter om dagen åt att umgås 2025, ned från 41 år 2015. Samtidigt sjönk andelen som över huvud taget umgås en given dag från 38 % till 30 %. American Psychiatric Associations Healthy Minds Poll, genomförd 10–12 januari 2024 med 2 200 vuxna amerikaner, visade att 30 % är ensamma minst en gång i veckan och 10 % dagligen.
Enigheten kanske inte håller. Ensamhetspolitik är ovanlig i och med att den i dag inte är partipolitisk, men tredje platser, gångvänlighet, kollektivtrafik och folkbibliotek är alla omstridda utgiftsområden – och det var precis dem kandidaterna i Greenfield grep efter. Alla kan enas om problemet så länge det inte kostar något. Om enigheten överlever mötet med budgetanslagen är den öppna frågan.
Ingen har visat att något av det fungerar
Hur skulle en ensamhetspolitik som fungerar se ut? Ingen har visat det ännu, och det är fältets största lucka.
Omfattningen är egentligen inte frågan. WHO:s kommission för social gemenskap avgjorde den den 30 juni 2025 och angav att 1 av 6 människor i världen är drabbade, med 871 000 dödsfall om året som förknippas med ensamhet och isolering. Det är en modellerad uppskattning snarare än en räkning av döda, därav formuleringen ”förknippas med”.
Det som saknas är bevis för att någon av lösningarna fungerar. Storbritannien har haft en minister sedan 2018, Japan sedan 2021, och ingen rigorös utvärdering på befolkningsnivå har visat att någon av dem har gjort skillnad. En utvärdering från den brittiska regeringen av ensamhetsstrategin från 2018 söktes specifikt under arbetet med den här artikeln men gick inte att hitta. Japans nationella undersökning i fem omgångar visar, som nämnts ovan, att ensamheten legat still sedan 2021.
WHO har efterlyst ett index för social gemenskap (Social Connection Index), delvis för att mätningen ännu inte är på plats, vilket för diskussionen tillbaka till Ricketts–Hassan-arbetsgruppen. Det är svårt att utvärdera en politik mot en siffra som ingen har enats om.
Bilden är alltså starka belägg för att ensamhet är vanligt och kopplat till sämre utfall, ett växande antal kontor, lagförslag och resolutioner – och mycket lite kunskap om vad som minskar den. Utan utvärdering är ett bidrag till äldre, en gångvänlig stadskärna och en nationell riktlinje alla vadslagningar. De kan vara bra sådana, men de är oprövade. Pilotprojekt med inbyggd utvärdering skulle hjälpa, liksom att först enas om mätningen. Sedan följer den politiska frågan: kommer dagens enighet att hålla när någon måste skriva budgeten?
Vanliga frågor
Vilka länder har en minister för ensamhet?
Storbritannien utsåg den första ministern för ensamhet i januari 2018. Japan följde efter i februari 2021 och gav senare posten stöd i en lag som trädde i kraft i april 2024. Enligt de källor som granskats har inget annat land en särskild minister. Världshälsoförsamlingens resolution om social gemenskap från maj 2025 anger en global riktning men inrättar ingen ministerpost någonstans.
Påverkar ensamhet hur människor röstar?
Forskningen tyder på ett måttligt samband. Bland 40 852 personer i nio länder lutade ensammare svarande åt populistiska radikala högerpartier, och de nederländska data visade det tydligast. Inget fastställer orsakssamband, och en översikt från 2025 kopplar dessutom kronisk ensamhet till att inte rösta alls.
Vad gör USA?
Såvitt det framgår har ingenting ännu blivit lag på federal nivå. Senator Chris Murphy har lagt fram två lagförslag på nytt, och ett blocköverskridande mätningsförslag väntar på behandling. Förvånande nog kom Surgeon Generals varning från 2023 utan finansiering.
Är ensamhet en partipolitisk fråga?
Inte i dagsläget. En republikanskt stödd resolution i Utah och Ricketts–Hassan-förslaget visar båda att partierna är överens om att problemet är verkligt. Oenighet är mer sannolik när pengar kommer in i bilden, eftersom kollektivtrafik, gångvänlighet och bibliotek redan är föremål för budgetstrider.
Kan politik faktiskt minska ensamheten?
Ingen rigorös utvärdering visar att en nationell strategi har minskat ensamheten på befolkningsnivå, och Japans undersökning har legat still sedan 2021. WHO vill ha ett index för social gemenskap, delvis för att dagens mätningar är för lappliga för att avgöra vad som fungerar.
Redaktionell anmärkning: Den här texten berör radikalisering och, i utkanten, politiskt våld, och håller sig därför till uppmätta samband utan att göra några orsakspåståenden om någon grupp. Forskningen beskriver små skillnader i mottaglighet över hela befolkningar. Inget av det bör läsas som att ensamma människor är farliga.