Här är en fråga värd att stanna upp vid en stund. Är vi mer isolerade i dag än för tjugo år sedan? De flesta tror det, och de har rätt. Men sambandet mellan teknik och ensamhet är mer komplicerat än ”för mycket skärmtid”.
Ta Japan som exempel. Mellan 2020 och 2021 dök något upp i statistiken. En mindre andel av befolkningen var i praktiken helt ensam (22.7% jämfört med 27.4% året innan).
Trots det ökade ensamheten, från 5.03 till 5.86 på en standardskala bland de drygt 53,000 personer som följdes under perioden. Samma befolkning, mer kontakt – och på något sätt sämre mående.
Den motsägelsen, att känna sig uppkopplad men ändå ensam, står i centrum för debatten om digital ensamhet, och det mesta som skrivs om den lutar för hårt åt ett håll. En del av forskningen bakom håller bättre än paniken antyder. Andra delar faller ihop så fort du läser det finstilta.
Kort svar
Beläggen visar sig vara betydligt tunnare än rubrikerna antyder. Forskare lottade 35,442 personer till att sluta med Facebook eller Instagram i sex veckor och fann att välbefinnandet förbättrades med bara 0.06 standardavvikelser, vilket verkligen är lite. Det som tydligt har krympt är tiden vi tillbringar tillsammans: amerikaner umgås i dag 35 minuter om dagen, jämfört med 41 år 2015.
Det största experimentet som någonsin gjorts hittade nästan ingenting
Orsakar sociala medier verkligen ensamhet? Det största randomiserade testet visar att de inte gör det.
Så här gick studien till. Forskarna rekryterade 35,442 vuxna i USA och bad, inför valet 2020, slumpvis vissa att fortsätta använda Facebook och Instagram som vanligt medan andra stängde av en av plattformarna i sex veckor.
De som slutade med Facebook fick 0.06 standardavvikelser högre värden än kontrollgruppen på ett index som kombinerar lycka, depression och ångest. Att stänga av Instagram gav en förbättring på 0.041. Båda effekterna var verkliga och statistiskt mätbara, men ingen av dem kom i närheten av vad forskare skulle kalla en meningsfull effektstorlek, vilket nästa avsnitt visar.
Facebookeffekten syntes främst hos personer över 35. Instagrameffekten var koncentrerad till kvinnor under 25, vilket antyder att plattformarna inte påverkar alla lika – om de nu skadar de flesta användare över huvud taget.
En tidigare, mindre omgång av samma experiment gav ett resultat som är värt att lyfta fram. Deltagare som stängde av Facebook den gången rapporterade högre livstillfredsställelse och mer tid med familjen. De flesta loggade ändå in igen direkt när studien var slut och ersättningen upphörde.
Vissa deltagare i avstängningsförsöken minskade inte sin skärmtid alls. De flyttade bara över till andra appar.
Tabell 1: Effekten av att sluta, satt i sitt sammanhang
| Effekt på välbefinnande (SD) | |
| Facebook avstängt, 6 veckor | 0.060 |
| Instagram avstängt, 6 veckor | 0.041 |
| Konventionell gräns för en ”liten” effekt | 0.2 |
| Gräns för en ”måttlig” effekt | 0.5 |
| Gräns för en ”stor” effekt | 0.8 |
Källa: Allcott et al., NBER Working Paper 33697, 2025, n=35,442. De tre nedersta raderna är Cohens riktmärken som visas som skala, inte uppmätta resultat.
Den som hävdar att sociala medier är en huvudorsak till den ensamhetsepidemi som tekniken får skulden för måste förklara varför det största randomiserade experiment som någonsin gjorts i frågan hittade en så blygsam effekt.
Den ursprungliga NBER-rapporten innehåller ett eget diagram där effektstorlekarna ställs mot varandra direkt från källan.
Infografik 1: Sex veckor utan Facebook gjorde nästan ingen skillnad
Vad en effekt på 0.06 egentligen betyder
Ett tal som 0.06 säger inte mycket i sig. Du behöver en skala att mäta det mot, och psykologerna råkar ha en. Enligt Cohens riktmärken räknas 0.2 standardavvikelser som en liten effekt, 0.5 som måttlig och 0.8 som stor.
Mot den skalan hamnar 0.06 på ungefär en tredjedel av vad som räknas som ”litet”. Ser man till den råa statistiken om sociala medier och ensamhet är det en verklig, mätbar förbättring, men långt ifrån tillräckligt stor för att förklara en ensamhetsepidemi som drabbar 1 av 6 människor i världen – en börda som WHO kopplar till uppskattningsvis 871,000 dödsfall om året, ungefär 100 i timmen.
Den globala siffran är också det närmaste ett svar man kommer för den som undrar om vi är ensammare än tidigare generationer: svårt att bevisa definitivt, men datan pekar mot ett ja.
Det som faktiskt har krympt: från 41 minuter om dagen till 35
Gör tekniken oss ensammare? Sociala medier bär uppenbarligen inte hela skulden, så något annat måste driva den digitala ensamheten uppåt. En kandidat syns tydligt i amerikansk myndighetsstatistik, och den har ingenting att göra med hur människor säger att de mår. Det handlar om hur de faktiskt tillbringade sina timmar.
År 2025 umgicks amerikaner 35 minuter om dagen, jämfört med 41 minuter ett decennium tidigare. Andelen som över huvud taget umgicks med någon en given dag sjönk också, från 38% till 30% under samma period.
Det är något helt annat än en enkät om hur uppkopplade människor känner sig. Tidsdagböcker registrerar vad folk faktiskt gjorde under dagen, och det är betydligt svårare att vifta bort än ett självrapporterat humörvärde.
Inte ens detta förklarar allt på egen hand. Den fysiska umgängestiden minskade redan långt innan smarttelefonen fanns i varje ficka, enligt en separat analys av umgänget med vänner, som sjönk med ungefär 20 timmar i månaden mellan 2003 och 2020.
Det här har med andra ord pågått i två decennier, och det påverkar hur du bör läsa all annan statistik här. Mobilerna är en del av historien, men en nedgång som började före smarttelefonen kan inte skyllas enbart på smarttelefonen, även där det finns ett verkligt samband mellan skärmvanor och hur folk tillbringar sina kvällar i dag.
72% av tonåringarna har redan pratat med en AI-kompanjon
Medan forskarna grälar om sociala medier har en annan teknik redan blivit vardag för en hel generation, mestadels utan att någon märkt det.
Infografik 2: Att prata med en AI är redan vanligt bland tonåringar
Ungefär 72% av tonåringarna i åldern 13 till 17 har använt en AI-kompanjon minst en gång, enligt en nationellt representativ undersökning av 1,060 tonåringar som genomfördes av NORC vid University of Chicago. Det omfattar både allmänna chattbottar och renodlade AI-kompanjonsappar som tonåringar laddar ner just för att prata. Ungefär 18% använder en minst några gånger i månaden, och 13% använder en varje dag.
Definitionen spelar roll här. Undersökningen räknar med allmänna chattbottar som används för personliga samtal, inte bara renodlade kompanjonsappar som Character.AI eller Replika. Den breda definitionen är en stor del av förklaringen till att siffran ser så hög ut.
Tabell 2: Så använder tonåringar i USA AI-kompanjoner
| Frekvens | Andel tonåringar |
| Aldrig | 28% |
| Mer sällan än varje månad | 20% |
| Några gånger i månaden | 18% |
| Några gånger i veckan | 21% |
| Dagligen | 13% |
Källa: Common Sense Media / NORC, april–maj 2025, n=1,060 tonåringar i åldern 13–17. Publicerade siffror: 72% någon gång, 52% minst månadsvis, 21% varje vecka, 13% dagligen, 28% aldrig. De två mittersta grupperna är framräknade genom subtraktion.
En tredjedel av tonåringarna som använder AI-kompanjoner gör det av sociala skäl: rollspel, romantik, känslomässigt stöd eller för att öva på samtal. Romantikkategorin täcker samma område som folk söker på under AI-flickvän och ensamhet. En fjärdedel har delat personlig information med en AI-kompanjon som de inte nödvändigtvis skulle dela någon annanstans.
Och två tredjedelar av dem säger att det är sämre än en riktig vän
Det väcker förstås frågan: ”Kan en chattbot vara en vän?” Tonåringarna visar sig se betydligt klarare på saken än de flesta artiklar utgår från.
Två tredjedelar av de tonåringar som har använt en AI-kompanjon säger att samtalen känns mindre givande än att prata med en riktig vän. Åttio procent tillbringar fortfarande mer tid med riktiga vänner än med någon AI-kompanjon. Ungefär hälften säger att de inte litar på råden som verktygen ger dem.
Intressant nog litar yngre tonåringar mer på råden än äldre gör – skepsisen verkar växa med åldern.
Common Sense Medias egen rekommendation utifrån datan är rak: ingen under 18 bör använda AI-kompanjoner i deras nuvarande form.
Den som vill se användningsfrekvensen visuellt hittar det underliggande diagrammet i Common Sense Medias rapport, med hela spannet från daglig användning till att aldrig ha testat.
AI-kompanjoner minskar faktiskt ensamheten – det är det obekväma
Minskar AI-kompanjoner ensamheten? Vad säger siffrorna?
Det är här forskningen blir genuint obekväm, för beläggen för att AI-kompanjoner hjälper är inte tunna. De är referentgranskade och ganska samstämmiga över flera studier.
I sex separata studier, bland dem ett sju dagar långt longitudinellt experiment, fann forskarna att AI-kompanjoner hjälpte ungefär lika mycket som att prata med en annan människa, och mer än att titta på YouTube. Mekanismen var varken distraktion eller nyhetens behag. Det avgörande var om människor kände sig hörda.
Under huvudresultatet låg ett ännu mer slående fynd: deltagarna underskattade konsekvent hur mycket samtalen skulle hjälpa innan de provade, och vissa undviker AI-kompanjoner just för att de tror att verktygen inte fungerar.
Haken är tidsskalan. Forskningen mätte ensamhet under en enda dag och en enda vecka, och författarna är tydliga med den begränsningen. Den säger ingenting om huruvida AI-sällskap förblir sunt efter månader eller år av regelbunden användning – precis den fråga alla egentligen vill ha svar på.
Kortsiktig lindring som är väldokumenterad innebär inte automatiskt långsiktig nytta, och det är värt att notera att forskningen publicerades i en marknadsföringstidskrift av marknadsföringsforskare. Ingen har publicerat en studie som skiljer renodlade AI-kompanjonsappar från allmänna chattbottar som används på samma sätt. Den skillnaden är enormt viktig för nästa studie.
Studien alla rapporterade om fann motsatsen. Båda har rätt.
En flitigt omskriven studie från MIT och OpenAI tycktes bekräfta motsatsen: att AI-kompanjoner gör ensamheten värre. De faktiska resultaten är mer komplicerade, och mer intressanta, än rubrikerna som publicerades.
Forskarna genomförde en randomiserad kontrollerad studie under fyra veckor med 981 deltagare och över 300,000 loggade meddelanden. Deltagarna lottades till nio olika kombinationer av samtalstyp, personlighet och röst hos chattbottarna. Slutsatsen som fick rubrikerna stämde mycket riktigt: de som interagerade mer med chattbotten varje dag kände sig ensammare och mer känslomässigt beroende, och umgicks mindre med riktiga människor.
Nästan ingen rapporterade om den del som verkligen spelar roll. Den randomiserade delen av studien, som var utformad just för att testa orsak och verkan, visade ingenting: varken röst, personlighet eller samtalsämne påverkade utfallen på något signifikant sätt.
Sambandet mellan användning och ensamhet var en korrelation som observerades inom studien, inte något experimentet bevisade orsakade någonting. Den genomsnittliga ensamheten bland deltagarna sjönk faktiskt under de fyra veckorna. Den negativa signalen fanns helt och hållet hos de mest flitiga frivilliga användarna – precis den grupp som med störst sannolikhet redan var ensam innan de började.
Tabell 3: De två bästa studierna om AI och ensamhet är oense – och så här skiljer de sig åt
| MIT / OpenAI | Harvard / Wharton | |
| Upplägg | RCT, 9 betingelser | 6 studier, inkl. 7 dagar longitudinellt |
| Urval | 981 | Flera hundra per studie |
| Längd | 28 dagar | 1 dag till 1 vecka |
| Resultat | Mer användning → mer ensamhet, beroende, mindre umgänge | AI-kompanjoner minskar ensamheten lika mycket som att prata med en människa |
| Orsakssamband? | Nej – de randomiserade betingelserna visade ingen signifikant effekt | Ja, inom den testade tidsramen |
| Genomsnittlig ensamhet | Sjönk under studien | Sjönk |
| Referentgranskad | Preprint | Journal of Consumer Research, 2026 |
| Vems intressen | Medförfattad av OpenAI | Marknadsföringsforskare, konsumenttidskrift |
Källor: Fang et al., arXiv 2503.17473 (2025); De Freitas et al., Journal of Consumer Research 52(6), 2026.
Om vi smalnar av frågan: gör ChatGPT dig ensam?
En kompletterande analys från OpenAI, som omfattade närmare 40 miljoner chattar och en enkät med 4,076 användare, fann att storanvändare oftare beskrev ChatGPT som en vän – ett steg mot ett svar på frågan om en chattbot kan vara en vän, åtminstone för en högljudd minoritet. Författarna betonar noga att den gruppen fortfarande är en liten minoritet av alla användare.
En reservation är viktig nog att säga rakt ut: MIT-studien är fortfarande en preprint, ännu inte referentgranskad, och är medförfattad av OpenAI, som har ett uppenbart kommersiellt intresse av hur resultaten tas emot. En publicerad kritik menar att vissa resultat har övertolkats i rapporteringen. Inget av detta diskvalificerar forskningen, men det är bra att veta vems intressen som ligger var.
Lindring på kort sikt, beroende på lång sikt
Sida vid sida motsäger de två studierna faktiskt inte varandra.
Forskningen från Harvard och Wharton mäter vad som händer under ett enda samtal eller en enda vecka. Det hjälper, ungefär lika mycket som att prata med en människa. MIT-forskningen mäter vad som händer med dem som återvänder dag efter dag i en månad, och just i den gruppen följer tyngre användning med sämre utfall.
Kortsiktig lindring och långsiktigt beroende kan båda gälla samma verktyg. Så ser det ut med det mesta som tröstar oss i stunden, och det är en betydligt mindre tillfredsställande rubrik om AI och ensamhet än vad någon av studierna gav på egen hand.
Åt vilket håll pekar pilen?
Varje korrelationsresultat i forskningen om digital ensamhet har samma svaghet, och den är värd att nämna rakt ut i stället för att gömma undan.
Mycket chattbotanvändning går hand i hand med ensamhet, och ökad användning av sociala medier är kopplad till sämre humör i vissa studier. Inget av detta avgör om skärmtid och ensamhet är orsak och verkan eller bara grannar.
En person som redan känner sig isolerad kanske helt enkelt tar fram skärmen oftare – inte för att skärmen gjorde hen ensam, utan för att ensamheten fick hen att leta efter vad som helst som kunde hjälpa.
MIT-forskarna säger detta öppet om sin egen data. Det är en begränsning som nästan alla studier här delar i någon mån, och dagens forskning kan oftast inte lösa den, eftersom ingen har gjort det experiment som skulle kunna det.
Forskare kallar ibland det underliggande mönstret för undanträngningshypotesen: tid som går till en skärm är tid som tas från någon i samma rum. Den är rimlig, och delar av den syns i tidsanvändningsdatan ovan, men den är inte den enda förklaringen, eftersom den som redan är isolerad kanske helt enkelt har mindre kontakt att tränga undan från början.
Det vi har är belägg på mycket korta tidsskalor för ena sidan av argumentet och ett stort randomiserat experiment som visar en liten effekt för den andra. Mellan dem finns en lucka: ingen studie har följt användningen av just AI-kompanjoner i mer än några veckor.
Det är i den luckan som det mesta av den offentliga debatten om teknikens bidrag till ensamheten pågår, och inget av lägren kan i dag täppa till den med data. Det finns inte heller någon vuxenversion av tonårsundersökningen ovan, så ingen vet egentligen hur vanligt beteendet är bland vuxna – bara bland tonåringar.
Vad regeringar faktiskt bygger
Mot bakgrund av all denna osäkerhet har ett antal regeringar och städer bestämt sig för att inte vänta på att den ska lösas.
Forskare vid UNDP kartlade mer än 100 program världen över. De delade in dem i tre kategorier: digital kompetensutbildning för äldre, hybridprogram som kombinerar en app med fysisk handledning, och AI-baserat uppsökande arbete som flaggar personer i riskzonen och kopplar dem till verklig hjälp.
Barcelonas app VinclesBCN kopplar ihop äldre med ett nätverk av familj, vänner och intressegrupper, där en mänsklig handledare lotsar människor mot fysiska träffar. Madrids PALOMA-system använder AI för att upptäcka risk för isolering och slussa människor vidare till yrkesverksamma i stället för att ersätta en relation. Seoul driver en liknande uppsökande modell som heter Knock Knock 24.
Inget av programmen påstår att tekniken ersätter mänsklig kontakt. De som byggde dem var tydliga med att den i stället är tänkt som en bro dit.
UNDP:s kartläggning väcker också frågor som får mindre uppmärksamhet än själva insatserna. Att identifiera vem som är i riskzonen med hjälp av AI innebär att någon har bestämt hur ensamhet ser ut i datan, vilket väcker verkliga farhågor om algoritmisk snedvridning i vem som flaggas och om integriteten kring känslomässiga data som samlas in på det sättet.
Det som saknas är obekvämt att säga rakt ut. UNDP:s kartläggning medger själv att vissa av insatserna har stöd i forskningen medan andra fortfarande behöver testas.
Ingen har publicerat en rigorös utvärdering som visar att PALOMA, VinclesBCN eller Knock Knock 24 faktiskt minskar ensamheten i stor skala. De kan mycket väl fungera. Det har bara inte mätts ännu.
Vanliga frågor om teknik och ensamhet
Gör sociala medier oss ensammare?
När forskare slumpvis bad 35,442 personer att hålla sig borta från Facebook eller Instagram i sex veckor ökade deras välbefinnande med 0.06 respektive 0.041 standardavvikelser, vilket visar att sociala medier inte nödvändigtvis gör oss ensammare.
Minskar AI-kompanjoner verkligen ensamheten?
Inom ett enskilt samtal lutar de referentgranskade beläggen åt ja – ett genuint uppmuntrande svar på kort sikt. Deltagarna i studierna som testade detta kände sig ungefär lika tröstade som efter ett samtal med en verklig människa, främst för att de kände sig lyssnade på. Det ingen har testat ännu är om det håller i månader i stället för dagar.
Gör ChatGPT dig ensam?
Inte enligt den del av studien som var byggd för att faktiskt testa det. Den fyra veckor långa studien bakom påståendet fann visserligen att flitigare chattbotanvändare rapporterade mer ensamhet, men de randomiserade betingelserna påverkade ingenting, och ensamheten i gruppen som helhet sjönk faktiskt. En enklare förklaring passar lika bra: människor som redan är ensamma tenderar att ta till en chattbot oftare.
Hur många tonåringar använder AI-kompanjoner?
En undersökning från 2025 med 1,060 tonåringar landade på 72% som hade testat en, där 21% använder en varje vecka och 13% pratar med en varenda dag. Det ligger betydligt närmare normalt tonårsbeteende än de flesta föräldrar förmodligen tror.
Bör tonåringar använda AI-kompanjoner?
Common Sense Media säger nej, inte i den form verktygen har i dag. Tonåringarna själva verkar inte heller särskilt övertygade: två av tre säger att samtalen känns som en dålig ersättning för en riktig vän.
Blir du lyckligare av att sluta med sociala medier?
Lite grann, i genomsnitt. Vinsterna fördelar sig ojämnt och syns tydligast hos personer över 35 som lämnade Facebook och kvinnor under 25 som lämnade Instagram. När en tidigare version av experimentet var slut gled de flesta deltagare tillbaka till appen ändå.
Redaktionell kommentar: Ingenting här gör tekniken till skurken eller botemedlet. Det finns inget enkelt antingen–eller, bara en handfull små påfrestningar som drar åt samma håll.
Orolig för en tonåring? De flesta föredrar fortfarande riktiga vänner; två tredjedelar tycker att AI är mindre givande. Oron är befogad, panik är det inte.
Har du det själv tungt? Ett samtal med en läkare, en kurator eller någon du litar på brukar göra mer än något av verktygen som diskuteras här.